2008-04-09

 

Gamla tranåsminnen berättades på brasafton

Trots hård konkurrens samlades drygt tjugotalet intresserade till brasaftonen i Hembygdsgården. I bakgrunden berättar Gösta Sanfridsson om den tappade betongklumpen. Foto: Bevan Berthelsen

I hård konkurrens samlades drygt tjugotalet intresserade till brasaftonen i Hembygdsgården.

KONKURRENSEN VAR hård då Antikrundan från Tranås gick på teve och John Pohlman pratade väder i Tranås kyrka.
Bevan Berthelsen öppnade med ett par historier från femtiotalet och sedan var det dags att släppa fram åhörarna att berätta egna minnen.
Det blev en hel del hågkomster, som till exempel den här från den hårda tiden då det fanns springschasar, berättad av Gösta Sanfridsson:

– I mitten av 1940-talet var jag springschas på Ahlstens Järnaffär. En dag skulle jag leverera en tung parasollfot av betong till byggmästare Larsson, som bodde högst upp på Snickaregatan.
– Han stod, likt en fältherre, längst upp på höjden där villan låg och studerade hur jag kånkade upp betongklumpen.
– När jag äntligen kom upp raknade mina fingrar och jag tappade den. I fallet gick den i två delar.
– Det gör inget för jag ska ändå inte köpa den, sade Larsson!

 



Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com


 

 

 

 

 


TVÅ TRANÅSPASTORER PÅ TÅGET är överskriften på nedanstående flyhänta verser. De har lämnats till Tisdagsakademin och frågan går nu till Tranås-Postens läsare: Vem har skrivit visan?
Bevan läste upp den vid braskvällen, men kammade noll. Tidpunkten torde vara någon gång före första världskriget.


Och Fettier satt på tåget, Lundin han satt breve’,
de kommo ifrån Frinnaryd, till Tranås skulle de.
De hade talat,
Guds ord förklarat,
och nu på hemväg voro de.

Men när de kom till Tranås de glömde stiga av.
De sutto kvar och talade
om världen som går i kvav.
Men konduktören han kom i dörren
och skrek: “Varflör gick ni ej av?”

Då genast tänkte båda: “Ska vi till Sommen? Nej,
då får vi lösa ny biljett
för både dej och mej.
Vi smita,
på Herren lita,
och nu han säkert sviker ej.”

Tillsammans de nu hoppa’, fast tåget gick med fart.
Att detta kunde lyckligt gå
det var ju underbart
I snön de hamna’,
i diket ramla’,
Ej underligt med sådan fart!

Men snart på benen står de, de hemåt genast går,
en banvakt kom med hjulingen,
men såg blott deras spår.
Där ser ni,
att vi har rätt i,
att Herren hjälper sin får.