2005-09-28

 

En intelligent kulblixt

Kindergarten-barnen 1943 med Musikaliska Knuten i bakgrunden


Minnen från Tranåskvarn fram till 11-årsåldern (eller 1949) Del 3 av 3 sista delen


Fortsättning från föregående nummer

I hörnet Plangatan Bennichsgatan bodde ”London-Greta” med sin gamla blinda mor. En het sommardag satt vi i deras kök och skulle äta filbunke. Ni vet en sån där äkta i glasskålar med blå rand, som fått stå och mogna i söderfönstret.
Plötsligt uppenbarade sig ett glödande klot av en tennisbolls storlek. Den sänkte sig och svävade över en av filbunkarna som stod framdukade på köksbordet. Den var helt ljudlös och ingen värme kändes trots dess ljusstyrka. Den befann sig mindre än halvmetern ifrån oss.
Då inträffade det mest märkliga jag varit med om. Ovanför spisen fanns en lampa – en armatur med en glaskupa, som skruvades fast utanpå själva glödlampan. Kulblixten svävade sakta upp till lampan på väggen, stannade upp några sekunder och liksom kollade läget, och passerade sedan igenom glaskupan och befann sig sedan inne i armaturen.
Det hela lyste med ett förunderligt sken och glaskupan började sakta rotera. Den gängade glaskupan skruvades sakta loss från själva lampfästet av sig självt!
Sedan svävade glaskupan med kulblixten inuti, omkring i köket tills den plötsligt med en otrolig fart passerade rakt genom fönsterrutan och försvann. Fönsterrutan splittrades inte. Det blev istället ett cirkulärt hål, i lampkupans storlek, i glaset. Precis som om någon hade skurit ut det exakt runda hålet i en pepparkaksdeg.
Då och då har jag grunnat på denna händelse. Senare har jag läst i gamla skrifter om ”Den kalla elden” och att man för länge sedan ansåg att elektriska fenomen hade en egen intelligens. Den kallades för Fohat.Läs även Ivan Pajsarn Lund berättelse JAG VAR BARA HALVMETERN FRÅN EN KULBLIXT

Att jumpa på isflak mitt i sommaren
Ett populärt tillhåll var Stures kiosk på Ydrevägen 11. Här kunde man köpa ettöreskola och här fick vi de första serietidningarna i färg efter krigsslutet. Den första hette ”Karl-Alfred” och hade samma storlek som Tranås-Posten idag. Här pantade vi också tomglas så vi fick pengar till glasspinnar och kola. . Kiosken inköptes av Evald Säll och hans bror Henry drev kioskrörelse till dess att verksamheten såldes till Josef Lindell. Denne överlät sedan kiosken till Alma Pettersson. 1944 övertog Sture Johansson rörelsen och ”Stures kiosk” drevs fram till rivningen 1964 då han flyttade in rörelsen i det nedersta, av Tranåsbostäders nybyggda hyreshus.

Det var mest oskyldiga rackartyg vi höll på med. Vi kunde till exempel spela hartsfiol under mörka höstkvällar. Om någon yngre läser det här och undrar vad det är så gick det till så här:
En lång Björntråd (starkaste sytråden på den tiden) fästes med en knappnål i fönsterkittet hos någon. Man drog ut tråden tillräckligt långt så att man hann fly snabbt. Sedan gned man på tråden med en bit harts. Hela glasrutan började då vibrera med ett sjungande läte.
Ett av alla jävelskapen var att stoppa gula ärtor i nyckelhålen hos vissa personer. De kunde inte låsa upp förrän de lyckats peta ut ärterna. Jag förbättrade metoden genom att efter det att ärtorna stoppats in, stå på en medhavd pall och pissa in i nyckelhålet. Ärtorna hann då svälla och gick inte att peta ut i första taget.
En varm sommardag hade vi svårt att hitta på något att göra. Jag föreslog, att vi kan väl jumpa på isflak. Det finns väl inga isflak nu kontrade någon. Nä, men det finns många stora dörrar till vedbodar och lider menade jag.
Vi lyfte av ett antal dörrar och släpade ner dem till ån och sedan jumpade vi på dem tills de sakta gled iväg vidare under väveribron och ut i hamnen.
När gubbarna sedan kom hem från jobbet var det bara att låna roddbåt och fiska upp sina respektive dörrar och köra hem dem. Själva fick vi hålla oss undan flera dagar.
Bland de grövre rackartygen bör jag nämna följande eftersom det blev en hel del snack på den tiden, men ha då i åtanke att några nio- tioåringar inte kunde ana vilka följder det fick:
Bakom Elsas mjölkaffär på Ydrevägen 15 bodde en tapetserare och hans fru. De hade en stor Sankt Bernhardshanne. Den här hunden uppmuntrade vi att rida på folk – en sorts hundonani.
Hunden blev mer och mer förtjust i detta och ganska vild med tiden. Det hela slutade med att han gav sig på kunder som skulle till och från mjölkaffären. Efter att flera damer blivit grovt antastade fick man avliva hunden.




 

 

Sture Johansson, här med Sally Ring från Noacksgården, framför kioskbyggnaden som hade använts vid Tranåsutställningen år 1930 och var ritad av arkitekten Johannes Dahl.

I Noacksgården på Ydrevägen 13 bodde många intressanta människor.

Tre grabbar på Noacksgården i mitten av 1940-talet: Sven-Gunnar och Rolf Gunnarsson med Sören Helgesson till höger.

Genom det pissruttna taket blev jag pärldykare
I Noacksgården på Ydrevägen 13 bodde många intressanta människor. Roligast var att reta ”Ada i Måtorpet”, som bodde i en sidolänga med lider och vedbodar under. Hon tömde alltid sin pisspotta genom fönstret ner på ett tjärpappstak över ett lider. År efter år, varje morgon, begöt hon papptaket med sitt piss.
En dag när jag var uppe på taket för att busa gav det vika. Hela den delen under hennes fönster var genomruttet efter allt piss och jag föll handlöst över fyra meter. Jag tappade andan och kunde inte andas på flera minuter. Till slut lyckades kompisarna skaka liv i mig igen.
Av den här händelsen fick jag idén att bli pärldykare. Kunde jag vara utan andning i över två minuter utan att svimma av kunde jag väl dyka lika länge? Jag provade och det funkade.
Sedan dök jag efter flodmusslor resten av sommaren, men några riktiga friliggande pärlor hittade jag aldrig. Däremot använde jag musslorna till kräftbete i augusti och september. I dag är flodmusslan fridlyst.

Att fiska kräftor utan redskap lärde jag mig också mycket tidigt. Hela Svartån vimlade av kräftor på den tiden. Sedan kom pesten och vi fick tjuvfiska i andra vattendrag. Vi fiskade utan redskap med spö. Det gick till så att betet träddes på en vidja som stacks ner i botten på ungefär en halvmeters djup. Vi kunde placera ut ett femtiotal vidjor. Sedan gick vi från ena änden till den andra med undervattenslampor så vi inte skulle upptäckas. Kräftorna satt i klasar runt betet och paralyserades av lampljuset och det var enkelt att plocka upp dem med bara händerna och stoppa ner dem i en jutesäck, som var fastspänd vid livremmen. Bästa kräftnatten under de här åren minns jag än i dag. Vi släpade hem 140 tjog på vanliga cyklar från en sjö utåt Trehörnatrakten! Ett tjog är 20 stycken, ifall någon inte minns.

Jag slutar den här berättelsen år 1949 när jag fyllde elva år. Det året flyttade vi in i ett radhus på Skyttegatan 15 C i Hagadal. I dörren till höger bodde familjen ”Spelevicke”, Viktor Johansson, som drev affären Musikaliska Knuten. I dörren till vänster bodde familjen Rocén, med bland annat kommunalrådet Hans i syskonskaran.
På den här nya boplatsen och med stigande ålder kom rackartygen att bli mer tekniskt och kemiskt avancerade med tiden.

Bevan Berthelsen


TRANÅSNOSTALGI och RACKARTYG De många uppskattade berättelserna från förr finns nu inlagda på en speciell länksida. KLICKA HÄR.


Massor av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com