Minnen från Tranåskvarn fram till 11-årsåldern (eller 1949) Del 3 av 3 sista delen

Fortsättning från föregående nummer

I hörnet Plangatan Bennichsgatan bodde ”London-Greta” med sin gamla blinda mor. En het sommardag satt vi i deras kök och skulle äta filbunke. Ni vet en sån där äkta i glasskålar med blå rand, som fått stå och mogna i söderfönstret.
Plötsligt uppenbarade sig ett glödande klot av en tennisbolls storlek. Den sänkte sig och svävade över en av filbunkarna som stod framdukade på köksbordet. Den var helt ljudlös och ingen värme kändes trots dess ljusstyrka. Den befann sig mindre än halvmetern ifrån oss.
Då inträffade det mest märkliga jag varit med om. Ovanför spisen fanns en lampa – en armatur med en glaskupa, som skruvades fast utanpå själva glödlampan. Kulblixten svävade sakta upp till lampan på väggen, stannade upp några sekunder och liksom kollade läget, och passerade sedan igenom glaskupan och befann sig sedan inne i armaturen.
Det hela lyste med ett förunderligt sken och glaskupan började sakta rotera. Den gängade glaskupan skruvades sakta loss från själva lampfästet av sig självt!
Sedan svävade glaskupan med kulblixten inuti, omkring i köket tills den plötsligt med en otrolig fart passerade rakt genom fönsterrutan och försvann. Fönsterrutan splittrades inte. Det blev istället ett cirkulärt hål, i lampkupans storlek, i glaset. Precis som om någon hade skurit ut det exakt runda hålet i en pepparkaksdeg.
Då och då har jag grunnat på denna händelse. Senare har jag läst i gamla skrifter om ”Den kalla elden” och att man för länge sedan ansåg att elektriska fenomen hade en egen intelligens. Den kallades för Fohat.Läs även Ivan Pajsarn Lund berättelse JAG VAR BARA HALVMETERN FRÅN EN KULBLIXT

Att jumpa på isflak mitt i sommaren
Ett populärt tillhåll var Stures kiosk på Ydrevägen 11. Här kunde man köpa ettöreskola och här fick vi de första serietidningarna i färg efter krigsslutet. Den första hette ”Karl-Alfred” och hade samma storlek som Tranås-Posten idag. Här pantade vi också tomglas så vi fick pengar till glasspinnar och kola. . Kiosken inköptes av Evald Säll och hans bror Henry drev kioskrörelse till dess att verksamheten såldes till Josef Lindell. Denne överlät sedan kiosken till Alma Pettersson. 1944 övertog Sture Johansson rörelsen och ”Stures kiosk” drevs fram till rivningen 1964 då han flyttade in rörelsen i det nedersta, av Tranåsbostäders nybyggda hyreshus.

Det var mest oskyldiga rackartyg vi höll på med. Vi kunde till exempel spela hartsfiol under mörka höstkvällar. Om någon yngre läser det här och undrar vad det är så gick det till så här:
En lång Björntråd (starkaste sytråden på den tiden) fästes med en knappnål i fönsterkittet hos någon. Man drog ut tråden tillräckligt långt så att man hann fly snabbt. Sedan gned man på tråden med en bit harts. Hela glasrutan började då vibrera med ett sjungande läte.
Ett av alla jävelskapen var att stoppa gula ärtor i nyckelhålen hos vissa personer. De kunde inte låsa upp förrän de lyckats peta ut ärterna. Jag förbättrade metoden genom att efter det att ärtorna stoppats in, stå på en medhavd pall och pissa in i nyckelhålet. Ärtorna hann då svälla och gick inte att peta ut i första taget.
En varm sommardag hade vi svårt att hitta på något att göra. Jag föreslog, att vi kan väl jumpa på isflak. Det finns väl inga isflak nu kontrade någon. Nä, men det finns många stora dörrar till vedbodar och lider menade jag.
Vi lyfte av ett antal dörrar och släpade ner dem till ån och sedan jumpade vi på dem tills de sakta gled iväg vidare under väveribron och ut i hamnen.
När gubbarna sedan kom hem från jobbet var det bara att låna roddbåt och fiska upp sina respektive dörrar och köra hem dem. Själva fick vi hålla oss undan flera dagar.
Bland de grövre rackartygen bör jag nämna följande eftersom det blev en hel del snack på den tiden, men ha då i åtanke att några nio- tioåringar inte kunde ana vilka följder det fick:
Bakom Elsas mjölkaffär på Ydrevägen 15 bodde en tapetserare och hans fru. De hade en stor Sankt Bernhardshanne. Den här hunden uppmuntrade vi att rida på folk – en sorts hundonani.
Hunden blev mer och mer förtjust i detta och ganska vild med tiden. Det hela slutade med att han gav sig på kunder som skulle till och från mjölkaffären. Efter att flera damer blivit grovt antastade fick man avliva hunden.