Minnen
från Tranåskvarn fram till 11-årsåldern (eller
1949) Del 3 av 3 sista delen
Fortsättning
från föregående nummer
I hörnet
Plangatan Bennichsgatan bodde ”London-Greta” med sin gamla
blinda mor. En het sommardag satt vi i deras kök och skulle äta
filbunke. Ni vet en sån där äkta i glasskålar med
blå rand, som fått stå och mogna i söderfönstret.
Plötsligt uppenbarade sig ett glödande klot av en tennisbolls
storlek. Den sänkte sig och svävade över en av filbunkarna
som stod framdukade på köksbordet. Den var helt ljudlös
och ingen värme kändes trots dess ljusstyrka. Den befann sig
mindre än halvmetern ifrån oss.
Då inträffade det mest märkliga jag varit med om. Ovanför
spisen fanns en lampa – en armatur med en glaskupa, som skruvades
fast utanpå själva glödlampan. Kulblixten svävade
sakta upp till lampan på väggen, stannade upp några sekunder
och liksom kollade läget, och passerade sedan igenom glaskupan och
befann sig sedan inne i armaturen.
Det hela lyste med ett förunderligt sken och glaskupan började
sakta rotera. Den gängade glaskupan skruvades sakta loss från
själva lampfästet av sig självt!
Sedan svävade glaskupan med kulblixten inuti, omkring i köket
tills den plötsligt med en otrolig fart passerade rakt genom fönsterrutan
och försvann. Fönsterrutan splittrades inte. Det blev istället
ett cirkulärt hål, i lampkupans storlek, i glaset. Precis som
om någon hade skurit ut det exakt runda hålet i en pepparkaksdeg.
Då och då har jag grunnat på denna händelse. Senare
har jag läst i gamla skrifter om ”Den kalla elden” och
att man för länge sedan ansåg att elektriska fenomen hade
en egen intelligens. Den kallades för Fohat.Läs
även Ivan Pajsarn Lund berättelse JAG VAR BARA HALVMETERN FRÅN EN KULBLIXT
Att
jumpa på isflak mitt i sommaren
Ett populärt tillhåll var Stures kiosk på Ydrevägen
11. Här kunde man köpa ettöreskola och här fick vi
de första serietidningarna i färg efter krigsslutet. Den första
hette ”Karl-Alfred” och hade samma storlek som Tranås-Posten
idag. Här pantade vi också tomglas så vi fick pengar
till glasspinnar och kola. . Kiosken inköptes av Evald Säll
och hans bror Henry drev kioskrörelse till dess att verksamheten
såldes till Josef Lindell. Denne överlät sedan kiosken
till Alma Pettersson. 1944 övertog Sture Johansson rörelsen
och ”Stures kiosk” drevs fram till rivningen 1964 då
han flyttade in rörelsen i det nedersta, av Tranåsbostäders
nybyggda hyreshus.
Det var
mest oskyldiga rackartyg vi höll på med. Vi kunde till exempel
spela hartsfiol under mörka höstkvällar. Om någon
yngre läser det här och undrar vad det är så gick
det till så här:
En lång Björntråd (starkaste sytråden på
den tiden) fästes med en knappnål i fönsterkittet hos
någon. Man drog ut tråden tillräckligt långt så
att man hann fly snabbt. Sedan gned man på tråden med en bit
harts. Hela glasrutan började då vibrera med ett sjungande
läte.
Ett av alla jävelskapen var att stoppa gula ärtor i nyckelhålen
hos vissa personer. De kunde inte låsa upp förrän de lyckats
peta ut ärterna. Jag förbättrade metoden genom att efter
det att ärtorna stoppats in, stå på en medhavd pall och
pissa in i nyckelhålet. Ärtorna hann då svälla och
gick inte att peta ut i första taget.
En varm sommardag hade vi svårt att hitta på något att
göra. Jag föreslog, att vi kan väl jumpa på isflak.
Det finns väl inga isflak nu kontrade någon. Nä, men det
finns många stora dörrar till vedbodar och lider menade jag.
Vi lyfte av ett antal dörrar och släpade ner dem till ån
och sedan jumpade vi på dem tills de sakta gled iväg vidare
under väveribron och ut i hamnen.
När gubbarna sedan kom hem från jobbet var det bara att låna
roddbåt och fiska upp sina respektive dörrar och köra
hem dem. Själva fick vi hålla oss undan flera dagar.
Bland de grövre rackartygen bör jag nämna följande
eftersom det blev en hel del snack på den tiden, men ha då
i åtanke att några nio- tioåringar inte kunde ana vilka
följder det fick:
Bakom Elsas mjölkaffär på Ydrevägen 15 bodde en tapetserare
och hans fru. De hade en stor Sankt Bernhardshanne. Den här hunden
uppmuntrade vi att rida på folk – en sorts hundonani.
Hunden blev mer och mer förtjust i detta och ganska vild med tiden.
Det hela slutade med att han gav sig på kunder som skulle till och
från mjölkaffären. Efter att flera damer blivit grovt
antastade fick man avliva hunden.
|

Sture Johansson,
här med Sally Ring från Noacksgården, framför
kioskbyggnaden som hade använts vid Tranåsutställningen
år 1930 och var ritad av arkitekten Johannes Dahl.

I Noacksgården
på Ydrevägen 13 bodde många intressanta människor.

Tre grabbar
på Noacksgården i mitten av 1940-talet: Sven-Gunnar och
Rolf Gunnarsson med Sören Helgesson till höger.
Genom det
pissruttna taket blev jag pärldykare
I Noacksgården på Ydrevägen 13 bodde många intressanta
människor. Roligast var att reta ”Ada i Måtorpet”,
som bodde i en sidolänga med lider och vedbodar under. Hon tömde
alltid sin pisspotta genom fönstret ner på ett tjärpappstak
över ett lider. År efter år, varje morgon, begöt
hon papptaket med sitt piss.
En dag när jag var uppe på taket för att busa gav det
vika. Hela den delen under hennes fönster var genomruttet efter
allt piss och jag föll handlöst över fyra meter. Jag
tappade andan och kunde inte andas på flera minuter. Till slut
lyckades kompisarna skaka liv i mig igen.
Av den här händelsen fick jag idén att bli pärldykare.
Kunde jag vara utan andning i över två minuter utan att svimma
av kunde jag väl dyka lika länge? Jag provade och det funkade.
Sedan dök jag efter flodmusslor resten av sommaren, men några
riktiga friliggande pärlor hittade jag aldrig. Däremot använde
jag musslorna till kräftbete i augusti och september. I dag är
flodmusslan fridlyst.
Att fiska kräftor
utan redskap lärde jag mig också mycket tidigt. Hela Svartån
vimlade av kräftor på den tiden. Sedan kom pesten och vi
fick tjuvfiska i andra vattendrag. Vi fiskade utan redskap med spö.
Det gick till så att betet träddes på en vidja som
stacks ner i botten på ungefär en halvmeters djup. Vi kunde
placera ut ett femtiotal vidjor. Sedan gick vi från ena änden
till den andra med undervattenslampor så vi inte skulle upptäckas.
Kräftorna satt i klasar runt betet och paralyserades av lampljuset
och det var enkelt att plocka upp dem med bara händerna och stoppa
ner dem i en jutesäck, som var fastspänd vid livremmen. Bästa
kräftnatten under de här åren minns jag än i dag.
Vi släpade hem 140 tjog på vanliga cyklar från en sjö
utåt Trehörnatrakten! Ett tjog är 20 stycken, ifall
någon inte minns.
Jag slutar den här berättelsen år 1949 när jag
fyllde elva år. Det året flyttade vi in i ett radhus på
Skyttegatan 15 C i Hagadal. I dörren till höger bodde familjen
”Spelevicke”, Viktor Johansson, som drev affären Musikaliska
Knuten. I dörren till vänster bodde familjen Rocén,
med bland annat kommunalrådet Hans i syskonskaran.
På den här nya boplatsen och med stigande ålder kom
rackartygen att bli mer tekniskt och kemiskt avancerade med tiden.
Bevan
Berthelsen
TRANÅSNOSTALGI
och RACKARTYG De många uppskattade berättelserna från förr finns nu
inlagda på en speciell länksida. KLICKA HÄR.
Massor
av tidningsartiklar från trakten hittar du på www.frinnaryd.com
|